Dags att förbereda och brygga sommarens öl. Dagen till ära är hela Hopsan Brewing teamet samlade på västkusten för att tappa upp studenten-ölen, School’s Out Ale. Annalisa och Elin delar på 38 liter till sina respektive studentmottagningar. En ljus ale som bryggdes i februari och nu är utjäst och klar.

Därefter kör vi ingång och brygger Laid Back Lager, vår klassiker inför sommarens grillfester. Vädergudarna är på vår sida och Stenungsund visar upp sin absolut bästa sida med strålande solsken från klarblå himmel. Så utrustningen riggas utomhus och grillen plockas fram.

Laid Back Lager är ett recept som är löst baserat på God Lager som produceras av Nils Oscars bryggeri. Originalreceptet har vi naturligtvis inte, men från olika källor fick vi en uppfattning hur den är bryggd.
Vi har justerat en hel del för att få till mer “wiener”-känsla och få en fylligare öl med gul-orange ton.
Av erfarenhet vet vi att denna ölen är god redan några få veckor efter jäsningen är klar, men om man har tålamod och lagrar den minst 3-4 månader blir den helt oemotståndlig

Bryggningen förlöper helt utan problem, enda svårigheten var att kompensera för förångningen i koket när vi brygger i låga yttertemperatur. 2 liter lägre flysparge och vi träffar OG på 1.055 perfekt.

Diskning, städning och jästunnorna in i kylen på 12 grader. Dagen avslutas med italienskt tema, gemensam middag på Trattoria Alberobello. Smakade av Gradisca, italiensk hantverksöl tillverka i Apecchio av Amarcord.

På vårt mindre bryggverk i Uppsala har bryggmäskare Mikael gått loss ordentligt och provat att brygga en hel rad med lite ovanligare öl.
En av dessa har stått ut extra. En saison smaksatt med svarta vinbär. Bären tillsattes i koket ca 1 min innan kokslut.
Bryggningen skedde i oktober och ölen var redan efter 5-6 veckor fullt drickbar och hade en bra smak av bären.
Tanken med ölen var en lättdrucken saison som skulle tillfredställa de av våra vänner som (hemska tanke) föredrar vin eller cider.

Efter jäsning fick de en snabb tappning på fat för kolsyresättning och i november gick de på flaska. De har nu stått 2 månader på flaska och mognat.
Resultatet blev en väldigt lättdrucken öl med en tydlig arom av svarta vinbär. Väldigt liten kropp och snudd på blaskig. Liten syrlighet från bären och Lallemands Belle Saison-jästen.

Den blev inte perfekt, men är embryot till en svart vinbärsöl som kommer lägga cider-drickarna vid sina fötter. Lite mer kropp och lite mer humle så kommer den vara en favorit i sommarensolen.

Efter många justeringar på vår Schwartsbier, som oftast gått under namnet Svarte Malte, så började vi undra om vi kanske ibland överkomplicerade saker.
Jag (Magnus) satte mig ner och smuttade på den senaste reinkarnationen (Stenung Svart) och plöstligt mindes jag en dag för 4 år sedan. En solig dag i Heidelberg, den tyska delstaten Baden-Württemberg pärla. Belägen vid floden Neckars nedre lopp. Dagen då vi fick uppleva schwartsbier när den var som bäst. I skuggan av ett parasoll med slottet i Schwetzingen i backgrunden fick vi åtnjuta en ultimat schwartsbier.
Det lilla bryggeriet Schwetzinger Brauhaus zum Ritter producerar ren och skär svart näktar.

I det minnet finns också att bryggmästaren förklarade att de endast använde lokalt korn från trakten samt en hårt rostad specialmalt från grann-delstaten i väster.

Upprymd så åkte Beersmith fram och någon timme senare fanns receptet till Sotad Vinter Ale. Ett renskrapat recept med endast extra pale ale malt och svartkorn. Om exprimentet lyckas så kommer detta sedan översättas till ett recept med lagerjäst och pilsnermalt. Vi skall lyckas brygga den bästa schwartsbieren utanför Tysklands gränser.

Att brygga utomhus en varm sommardag är något helt speciellt. Alla samlas och man äter sill, maler malt och väger humle.

Gårdagens bryggning var just en sådan och allt gick helt efter planerna. Sorten vi bryggt är en mix av belgisk wit och ljus california common. En mindre mängd omältat vete (ca 20%) jämfört med “riktig” wit och sedan jäst med Mangrove Jack’s M54 California Lager.

Tanken är att få 50 liter lätt, smaklig och relativt torr sommaröl med bra beska för sensommarens varma dagar. Längre fram i juli får vi se om vi har lyckats.
Lukten som sprider sig under koket är lite annorlunda än när man brygger på enmbart kornmalt. Färgen på ölen som strilar ner i jästunnorna är extremt ljus och relativt disig. Med högre utetemperatur än vanligt så kokar Braumeistern på riktigt bra. Nu överkompenserade vi fly sparging något men landade ändå nära receptets OG på 1.049.

Glad midsommar till alla bryggare!

Vi har varit sparsamma med att hälla i en massa “konstiga” ingredienser i ölen vi brygger. Den generella inställningen är att öl är öl och tillverkas principiellt av av korn, humle, vatten och jäst.
Men ingen regel som inte har undantag, vi har provat flädersmaksättning som smakade bra, dock inte mycket fläder och vi har tidigare gett oss på att smaksätta med havtorn med lyckat resultat.

Så denna vårfina och soliga helg i Uppsala tog vi fram den mindre Braumeistern och genomförde en dubbel-bryggning. Helgen till ära så hade vi Göran och Carin med som gästbryggare.
Dag 1: Spring Delight
Dag 2: Sea Buckthorn

Först ut på fredagen så bryggde vi en ljus Spring Delight som är en “vardags-ale”. Skall passa som törstsläckare till våren och försommarens gräsklippningar. Bryggningen avlöpte väl och framåt eftermiddagen kunde vi hälla över en vackert ljusgul vört ner i jästunnan. Inga konstigheter och trumpeter, bara ett väl utfört brygghantverk helt enkelt.

På lördagsmorgononen så lyser solen från klarblå himmel och det var återigen dags att skapa en Hops’an Sea Buckthorn där vi smaksätter med havtorn. Förra gången vi använde havtorn så var det ett relativt osilat och okoncentrerat extrakt av havtorn som blandades i efter kokslut och kylning. Resultatet blev en öl som smakade väl av havtorn men som också fick en lager av “restprodukt” som lade sig överst i flaskorna. Med andra ord, smakade bra men såg inte lika aptitligt ut.

Så denna gång ändrar vi i processen. Först så värmdes havtornsbären upp kort (ej kok). Sedan in i en matberedare och finkrossades. Därefter så silades extraktet noggrant. Efter det så ställdes de krossade bären kylskåp i 2 dygn för att få till en separation. Slutligen så ställdes bunken in i frysen för att förenkla borttagningen av icke önskvärt fruktkött mm.
Ytterligare en skillnad från förra havtornsbryggningen så tillsatte vi denna gången havtornextraktet 5min före kokslut tillsammans med luktgivan. Brygden i övrigt är en mellanmörk ale med Pale malt bas, ca 20% Vienna malt och en stöt med Caramunich III för färgen. Single hop med Simcoe.

En sak som vi upptäckte efter jäsningen var att vi fick en mycket bättre utjäsning än vad vi förväntat oss. Jästen käkade ner till 1.006 så ölen hamnade tillslut på 6%. Vi antar att detta är på grund av det extra fruktsocker som kom med via havtornsextraktet.

I skrivande stund har jäsningen precis avslutats och flaskorna står för kolsyrning. Om en vecka vet vi om det blivit ett lyckat resultat, men provsmakningen av grönölet gav positiv indikation.

Nåntuna är en stadsdel cirka 5 km sydost om centrala Uppsala med ungefär 1 500 invånare och tillika hemvist för 2 personer i sällskapet (Gunnel och Micke).
Numera så finns vår mindre anläggning på 20 liter utanför Uppsala och vi ser fram emot många experimentella öl bryggt på Uppsalavatten.

Nåväl, ibland så är bryggningen en inkörsport till oväntade kunskaper eller rent av värdelöst vetande. Så var fallet denna vårkväll när vi spånade om namnet på den första öl vi skulle brygga i Nåtuna.

Så vad har då denne Riddare Sopp med Nåtuna att göra? Efter ytliga efterforskningar visar det sig att nämnde riddare var en god förhandlare och vän till kyrkan. Uppsala domkyrka bytte på slutet av 1280-talet till sig en gård i Nåntuna av riddaren Sopp mot jord i Väsby, Hammarby socken. Därefter runt 1300-talets början testamenterade också Karl Gregersson (Folkungaättens oäkta gren) ytterligare en gård i Nåntuna till domkyrkan. 1967 blev Nåntuna en del av Uppsala stad.

Så namnet på vår första öl bryggd i Nåtuna var givet: Riddare Sopp’s Ale

Efter lite närmare efterforskningar så är det sannolikt en tidig anfäder till familjen Soop som avses.
Men namnet på ölen var redan på etiketten så för vår del så är det Riddare Sopp som gäller.