Lagring och kyla

I sommras så bryggde vi en wheat beer som var en ”fusk”-version på belgisk wit.
Receptet innehåll ca 25% vetemalt och vi klämde i med ganska mycket humle i bittergivan. Efter ca 2 mån så var det en öl som var klart godkänd, lite bitter och disig men ändå en fräsch öl att dricka i höstsolen.

Det ena 20l-fatet gick åt och det andra ställde i kylen. Vi bryggde vidare och andra öl sattes på tapparna. Fat #2 av West Coast wit glömdes nästan bort.
Efter jul så kopplad vi upp fatet och förväntade oss typ … ingenting mer än vad vi hade ställt in i kylen.
Inget kunde vara mer fel, ut kom en klargul vätska där bitterheten gått ner och nu spelade andra-fiolen och istället framhävdes vete och maltsmaker.

Vi kan säga att det fatet gick åt på kort tid och blev en favorit som vi kommer addera till våra återkommande ölsorter.